Мои Конспекты
Главная | Обратная связь

...

Автомобили
Астрономия
Биология
География
Дом и сад
Другие языки
Другое
Информатика
История
Культура
Литература
Логика
Математика
Медицина
Металлургия
Механика
Образование
Охрана труда
Педагогика
Политика
Право
Психология
Религия
Риторика
Социология
Спорт
Строительство
Технология
Туризм
Физика
Философия
Финансы
Химия
Черчение
Экология
Экономика
Электроника

English: Late 17th century Scottish outfit based on the Quinfall Hill bog find





Помощь в ✍️ написании работы
Поможем с курсовой, контрольной, дипломной, рефератом, отчетом по практике, научно-исследовательской и любой другой работой

 

In the far north-eastern tip of Scotland lies the historical county of Caithness (Katanäs to the Norse), where in June 1920 a peat body was exhumed at Quintfall Hill, just outside the town of Wick. Thanks to coins found in the man’s breech pocket the find could be dated to the joint reign of William and Mary between 1689-1702, which makes it roughly contemporary with the similar peat find from Arnish Moor on the isle of Lewis. The man’s tattered dress consisted of two pairs of full breeches, cloth hose or stockings, two buttoned coats or jackets and a cloth bonnet. In addition to that he also had a pair of leather shoes and a rolled plaid or blanket. Interestingly the man’s buttoned jackets with a standing collar show unmistaken similarities with the Arnish Moor Jacket, which could imply that they represent a local rural Scottish fashion of the late 1600s/early 1700s. Looking at the length and cut of the jackets they strongly resemble the fashionable waistcoats of the time, but the standing collar is a local feature harking back to older types of jackets and doublets. The full, gathered breeches with very high waistline also belong to an older fashion typical of those worn during the first half of the 17th century prior to the introduction of the tighter French breeches.

Never mind the shoes – they’re modern suede derbies with rubber sole (in case you noticed)…

My garments shown here do not make up an exact reconstruction of the original outfit, but are based upon it. My doublet or sleeved waistcoat is lined with linen as opposed to the original, but otherwise it entirely follows the cut of the inner of the top garments. The outer fabric is a medium-weight woollen twill in a brown hue (we know that the Scots liked to dye woollen fabrics with lichen) and it is fitted with 15 cloth buttons at the front and 4 buttons at each cuff. Since the other, outer jacket so strongly resembles the Arnish Moor-garment I felt that I might just as well use that one should I need an outer garment. I also made a single pair of breeches, based upon the outer pair found with the body. Whereas both pair of breeches were made of an undyed/plain fabric (presumably homespun wadmel or hodden), I used a medium weight woollen fabric with a quiet tartan pattern (breacan), as seen in some contemporary depictions. They’re tied at the knees with simple twisted cords of blue woolen yarn (the original ones seem to have been red and green). The natural white cloth stockings are the same as the ones I made for my Arnish Moor-outfit, since both pairs in question are more or less identical with each another.

The adjustment of the breeches at the back. Full breeches are surprinsingly comfortable to wear in case you haven’t tried…

The knitted indigo blue bonnet was ordered from Historical Caps in the UK, which I highly recommend to anyone looking for knitted historical headwear. The simple blue bonnet (boineid a.k.a. tam) was for centuries just as distinctive for the Highland Scots as were the belted plaid or feilidh-mhor. Note that the Quintfall Hill-bonnet was sewn from pieces of cloth, which I previously made a reconstruction of.

No linen garments were found at Quintfall Hill, having perished in the acidic peat bog. We know however that rural Scots commonly wore shirts. This shirt of heavy linen twill is based on 19th century rural Scandinavian shirts, but the same basic cut were used throughout the Western World for centuries.

All garments are hand-sewn with unbleached waxed linen thread 35/2 – backstitches for all joining seams – and hems as well as buttonholes were finished with unbleached 60/2 linen thread (note that the garments from both Quintfall Hill and Arnish Moor were sewn with woollen thread). On the breeches all seam allowances were turned over and stitched in place with hemstitches, and the waistband was lined with unbleached linen, it is closed at the front with a single cloth button and adjusted in the back with a goatskin lace through four sewn eyelets. For detailed information on ho to make cloth buttons and period buttonholes click here. More on the actual find itself can be found in the following link.

Lagom till hösten (ja jag vet…) har jag sytt färdigt ett par knibrakkur (knäbyxor) av den typ som förr användes under somrarna i Orsa. Liksom mina vinterbyxor av vadmal är detta ett ”bortglömt” dräktplagg som numera i stort sett endast bärs till barndräkten, om ens det. Att bära linnebyxor sommartid var givetvis inget unikt för Orsa eller Dalarna, utan förekom längre tillbaka på många håll i och utanför Sverige. Snittet med sprundöppning på höger sida är dock utmärkande för Ovansiljansbygdens dräktskick, och brakkan är sydd efter samma mönster som versionen av vadmal. Det svensktillverkade, kypertvävda linnetyget är inköpt på Sätergläntan och är av en mycket fin och tät kvalitet, ja efter glättning så glänser det nästan som siden. Förutom kypertbidning kunde man förr även använda linne i gåsögonkypert eller dräll, och efter 1800-talets mitt syddes brakkurna även av halvlinne eller bomull. Blaggarn, dvs väv av linblånor, har även används för grövre byxor.

Alla sömmar är handsydda med vaxad oblekt lintråd (35/2), och fällsöm har använts till alla sammanfogande sömmar. Livgjorden har fodrats med blekt linne i tuskaft och knäpps med två mönstrade mässingsnappar. Knäsprunden tillsluts med tre par mässingsäktor vardera. Eftersom tyget var optiskt vitt ville jag tona ner den till en mer naturligt blekt nyans, och tvättade därför byxorna i te vilket gav ett fint slutresultat. Nu återstår bara skinnbyxorna…

English: Orsa linen breeches for summer wear

These knibrakkur or knee breeches of linen twill is along with my woollen breeches an example of a nearly “forgotten” part of the traditional Orsa wardrobe. Nowadays they are occasionally seen on dräkt-wearing kids (if seen at all), but up until the late 19th century they were widely used by men of all ages during the summer months. In the past breeches of linen or hemp were popular throughout the western world; however the cut of this pair with its plain slit-opening on the right side is as far as I know exclusive for the Upper Siljan region in the Dalarna province and may hark back to the pattern of those breeches introduced with the Swedish army’s standard uniform in the late 1600s. The Swedish-produced linen twill I picked for the task is of an exquisite quality and almost shines like silk after being smoothened and glossed by a piece of glass. Apart from simple 2/2 twill, diamond twill and dräll (a German-Scandinavian weave with rectangular patterns) were also used for making breeches, as were blaggarn or coarse tow yarn for heavier and less fancy ones.

The breeches are entirely hand sewn with bleached, waxed linen thread (35/2) and run-and-fell seams. The waistband is lined with bleached tabby linen and is fitted with two etched brass buttons whereas three pairs of brass hooks and eyes close each knee-slit. Since the fabric was a bit too optic white for my taste I tried washing the finished breeches in tea in order to get a more harmonious, naturally bleached shade, which rendered a good result. Still to be done now are the chamois leather breeches…

Publicerat i 1600-1700-tal/ 17th-18th century, Dräkt | 2 Comments »

How to: Nuggor

maj 22, 2010

 

Nuggor på en överdel från Mora, 1870-talet (Nordiska museet).

Nuggor on a överdel or traditional blouse from Mora, Dalarna, Sweden, 1870s (Nordiska museet)

När jag fick ett erbjudande härom veckan att köpa en stor bit ölandslinne till kraftigt nedsatt pris kunde jag helt enkelt inte tacka nej. Ölandslinne är i min mening en av de finare linnekvaliteer jag sett ute på hyllorna och påminner mycket om det handvävda linnetyg i äldre folkliga linneskjortor som jag tittat på. Min 1300-talsskjorta är redan sydd i ölandslinne, och en ny dräktskjorta i samma slags tyg vore inte fel.

Den här gången hade jag tänkt visa en del tekniker som används i traditionell skjortsömnad, först ut är de små broderade spetsarna, s.k. nuggor, som ofta pryder ärmkvalarna på dräktskjortor från olika delar av landet. Nuggor är dels en enkel men fin dekoration, dels ett sätt att motverka slitage på ärmlinningen. Begreppet är från Dalarna, och på andra håll har de haft egna lokala benämningar och tekniken kan också variera. Här har jag följt instruktionerna som återfinns i Ulla Centergrans Folkdräkter förr och nu (1986).

Först dras ett lämpligt antal väfttrådar ut ur tyget, ju tunnare tyg desto fler kan behöva dras ut. På mitt tyg som ligger på 16 trådar/cm var fem trådar lagom. Det utdragna partiet med varptrådarnma kvar viks sedan på mitten. Till nuggorna använde jag ett blekt tvåtrådigt lingarn, 60/2. Nålen ”plockar upp” ett antal varptrådar, tre-fyra st är lagom för ett tyg av den här kvaliten (1). Sedan vrider man nålen mot sig och lindar den fästa tråden motsols två varv under den (2) – detta kräver en del fingerfärdighet! – och sedan är det bara att dra åt (3). Därefter tar man ett stygn två trådar djupt vid sidan av nuggan och upprepar proceduren med de närmsta varptrådarna (4). Metoden är lätt att lära sig snabbt och att sy en rad nuggor för två kvalar (sammanlagt 42 cm) tog runt tre och en halv timme.

Efter nuggorna är färdiga jämnas de till genom att gnida dem med ett glas.

After finishing the nuggor they are smoothened by rubbing them with a glass.

Mina paintskills är inget att skryta om, men förhoppningsvis tydliggör min – eh… teckning – hur nuggsömnaden går till. Annars finns som sagt tekniken återgiven i Centergrans Folkdräkter förr och nu.

English: Since I came by a very fine linen fabric at discount price the other week I’m about to sew a new shirt for my Orsa garb. This Swedish-made linen is highly reminiscent of the hand-woven fabric used in the past, and I have previously sewn my 14th century shirt in the same fabric quality. This time I’m going to show you a few ”how-to:s”.

Illustrated here is a simple means of making nuggor, a simple but decorative fancywork traditionally often applied to cuff-edges in Swedish shirts. I don’t know whether or not these nuggor are known outside Scandinavia, but I would assume they are since they serve as both a decoration as well as a means of preventing wear and tear.

First, five threads from the weft are pulled out from the cloth, the fabric is then folded and the nuggor are formed by picking up four folded warp-threads each time, using a linen 60/2 thread (1). With the warp-threads held by the needle, the sewing-thread is wound two times counter clockwise around the threads just below the needle (2), and then pulled tight (3). The thread is then fixed with a tiny stitch two threads deep (4) and the procedure is repeated with the next four warp-threads. The method is easy to learn and sewing nuggor for a pair of cuffs (in total 42 cm or 17 in) took me about three and a half hours.

Små nuggor sydda med gul tråd på min systers överdel (ej gjord av mig).

Tiny nuggor sewn with yellow thread on my sister’s Orsa överdel or traditional blouse (not made by me).

Ja, jag är medveten om att det var drygt två månader sedan jag uppdaterade bloggen sist, men med två kurser samtidigt så blir det inte så mycket tid över till att handsy och greja. Min filmblogg har också gått i stiltje av den anledningen, och det är osäkert om jag har lust att fortsätta på den, men vi får la’ se.

Hursomhelst har snön nu smält bort tillräckligt i vårsolen för att jag ska våga mig ut och bli fotograferad i den kompletta Arnish Moor-stassen. Den knäppta jackan är sydd i ett ganska kraftigt ylletyg av vadmalskaraktär från handelsgillet, i en brungråmelerad ton som i skottska sammanhang brukar gå under benämningen ”hoddengrå”. Även skottarna vävde vadmal av samma typ som i Skandinavien, som förutom hodden också var känt som wadmel, vilket ytterligare röjer kopplingen till Skandinavien. Yttre Hebriderna där Arnish Moor-fyndet gjordes ingick f.ö. i ett jarldöme under Norge ända fram till 1266, och behöll därefter täta förbindelser med norrmännen och de nordantlantiska öarna.

Jackan överenstämmer i stort sett med originalmåtten, men gjordes något längre då den ursprunglige bäraren var någon decimeter kortare än vad jag är. Plagget bär drag av 1600-talets mode men är förhållandevis enkelt konstruerat med raka sömmar och kilar i sidorna, med all sannolikhet sydd hemma på mannens croft.

Fickans konstruktion har också ändrats något, eftersom jag inte riktigt fick kläm på hur originalet var sytt (möjligen hade den slitna och hoplappade jackan ursprungligen haft ett ficklock som sedermera lossnat). Fickpåsen var dock liksom här sytt av ett tartanrutigt ylletyg. Min jacka är också fodrad med ett stadigt och oblekt linnetyg i tuskaft, vilket saknas på originalet, som däremot tycks ha varit delvis fodrad med slitna yllerester efter en liknande jacka. När man idag skämtar om snåla skottar ska man ha i åtanke att stereotypen har sitt allvarliga ursprung i de fattiga och enkla förhållandena som merparten av landets befolkning levde under, inte minst i de karga Högländerna och atlantöarna.

Strumporna eller hosorna är sydda av en medeltjock och naturvit yllekypert från medeltidsmode, klippt på skrådden för elasticitet så som originalet. Även om stickning tidigt blev känt i Skottland verkar man ändå ha föredragit att sy strumpor av tyg långt in på 1700-talet, vilket också är ursprunget till det s.k. Argylemönstret på dagens stickade tartanstrumpor (från början tillverkades de alltså av rutigt tyg klippt på skrå, därav de snedställda rutorna). Arnish Moor-mannens strumpor var så slitna och lappade att det är svårt att avgöra hur de ursprungligen var sydda vid fotdelen, men snittet med ankelkilar och sulor tycks ha varit standard att döma av samtida avbildningar och bevarade strumpor, inkl. det närliggande och samtida Quintfall Hill-fyndet. Som strumpeband använde han endast ett par enkla tygremsor. Skor fattas till dräkten, men förmodligen gick mannen barfota i sina trådslitna strumpor, vilket också bekräftas av dåtida beskrivningar. Enkla råhudssandaler (brogan) utgjorde annars högländarnas vanliga fotbeklädnad.

Mannens basker eller bonnet (boineid; också känd som Tam) var stickad, men eftersom jag inte lärt mig stickning ännu fick det bli en sydd variant efter Quintfall Hill-fyndet, gjord av ett ganska kraftigt kypertvävt tyg i vejedeblå nyans. Den vejde- eller indigoblå skotska bonneten var från 1500-talet och mer än två hundra år därefter en obligatorisk del av högländarnas dräkt, och minst lika utmärkande för deras ursprung som breacan-an-feileadh eller tartanpläden. Den enkla blå bonneten utvecklades senare till den s.k. balmoralmössan och tam o’shanter som båda idag bärs till höglandsdräkt, samt den mindre Glengarrymössan som ingår i skottska regementens mässdräkt och ofta bärs av säckpipsblåsare.

Sömnadskommentar: alla sömmar har gjorts med efterstygn med vaxad lintråd 35/2, ca 3-5 stygn/cm. Fållstygn med vaxad lintråd 60/2. Knappar och knapphål har gjorts enligt följande beskrivning.

Доверь свою работу ✍️ кандидату наук!
Поможем с курсовой, контрольной, дипломной, рефератом, отчетом по практике, научно-исследовательской и любой другой работой



Поиск по сайту:







©2015-2020 mykonspekts.ru Все права принадлежат авторам размещенных материалов.